Ordningsvakt

Empati = förmåga till inlevelse i andra människors känslor.

Är världen så fattig på denna resurs?

Häromdagen hände något som inte är helt ovanligt. En person blev sjuk...
Dock kom detta en aning olägligt, nämligen på tunnelbanan.
Under färden blev vi uppmärksammade på att en man fick någon sorts anfall.
Då blev det mycket att tänka på. Vad kan det vara för anfall? Har detta skett förr?
Äter mannen mediciner? Har mannen skadat sig? Har han vänner/familj med sig?
Tåget måste stoppas. Ambulans tillkallas. Mota bort nyfikna åskådare. Försöka hjälpa den
sjuke, i den mån vi kan.

Situationen löste sig, mannen mådde ok och kunde, med hjälp av en vän, ta sig hem.

Det som skrämmer mig är dock människors brist på ansvarskänslor.
Andra resenärer som blir arga och pickar med fingret på klockan och menar att vi måste lyfta av den sjuke
från tåget så att de kan åka vidare med tåget. Folk som stannar och tittar och tränger sig närmre och närmre, gör att vi som arbetar med den sjuke inte har tillräckligt utrymme att göra vårt bästa (det är tillräckligt trångt i ett tunnelbanetåg som det är).

I denna situation hade den sjuke en vän med sig på tåget, som själv blev enormt chockad av det hela. En annan resenär hjälpe initialt till, då den sjuke i stort sett hade fallit ihop över honom. En kvinna som arbetar inom vården höll sig i närheten. Hon menade dock inte att hon visste bäst, att hon skulle fram och arbeta med mannen eller något sådant. Hon stannade på plats för att hon brydde sig, för att hon kände att hon ev. kunde tillföra något. Hon lät oss göra vårt jobb.

Det är skrämmande när jag ser denna brist på empati hos människor.
Tänk om det drabbar dig själv...